gallimattias

"If you wanna go through your life and do everything half-ass, that's your decision, son."
(Red Forman)

Det dånar i mobilen. Det dånar i lägenheten. Det dånar i skallen. Det dånar hos grannen. Det dånar i trapphuset. Mikrovågsugnen pissar på tiden med sina 07.41. Mobilen följer upp med 07.42. Sängen undrar vad fan det är frågan om. Jag med. En lakankatastrof av sällan skådat slag suddar förbi ögonen medan jag inser att det kanske är dags. Ramlar upp mot stereon. Ljud. Jag behöver ljud. Jag behöver dån. Det dånar inte tillräckligt. Tolv tankar senare skräller Liam paradoxalt nog något om in the morning, we don't know what to do medan jag undrar vad fan jag sysslar med. Kanske var det inte riktigt dags att kliva upp än? Äh. Sneglar mot fönsterrutan. Den gnäller på snön medan flingorna smäller som små skott mot den. Rite of spring? Nja.

Every day I wake I tell myself a little harmless lie; the whole world is mine.

I crashed up the car. Ljudet viner genom luften. Framlyktorna krossas när vägräcket ger vika. Men ljudet fortsätter. Varifrån? Jag har ingen aning. Stereon? Datorn? Mobilen? Hold it to your ear and wish that I was there. Kanske mobilen. Jag står i trapphuset och knackar ivrigt på dörren. Ett pizzabud kommer och knackar på hos grannen. Vi surrar ett tag. Sedan flyger han iväg. Jag fortsätter knacka. I'm outside your door. Titthålet lyser med sin frånvaro och jag undrar varför kattluckan fladdrar fram och tillbaka i takt med det mystiska ljudet. Ett pistolskott avlossas i närheten. There's really no reason to call the police. Hursomhelst är pizzan en gastronomisk katastrof. Hawaii med vaniljglass. Ett plus ett blir uppenbarligen inte alltid tre. Knappt två. Två av fem. Vad bor det för sjuka människor hos grannen? Glass? På pizza? Jag trycker in pizzakartongen genom grannens brevinkast, ger upp mina knackningsförsök och går ner en våning. Hör någon snarka i trappen. I'll be there in your dreams and in this song. Jag stannar till och tittar på vraket som ligger där. Superdäckad i dubbel bemärkelse. På hans t-shirt står det I know you don't know me. Instämmer och trummar vidare. Sedan hör jag plötsligt de första tonerna ur min väckarklockssignal. Skumt. Väckarklockssignal? Ah. Nu fattar jag. I'm not really crazy. Det var bara en dröm.


Sing you off to sleep.

Det plingar på dörren. Jag fattar direkt. Det bara känns. Dundrar upp ur sängen och smattrar mot hallen. Titthålsspanar rutinmässigt och hastigt. En hand försöker härligt men förgäves dölja vem det är. Den täcker allt men det lyser ändå igenom. Jag öppnar dörren och det exploderar i ådrorna. Lederna spränger och jag lyssnar men har fantastiskt svårt att höra med mina adrenalinpluggade öron. Efter en stund smygstänger jag dörren. Jag styr mot köket och den överkokade och skenbart råhärjade potatiskastrullen. Bryr mig inte. Mos. Råhärjat mos. Sätter mig vid bordet och börjar skriva. Sneglar mot hallen. Funderar på titthålshanden. Det är den renaste formen av adrenalin.

Before the devil knows you're dead. Philip Seymour Hoffman kan vara världens mest underskattade skådespelare. Antingen han eller Christopher Walken. För övrigt var Sean Penn sjukt värd en Oscar för Mystic River. Apropå Penn så är Into the wild magi. Happiness only real when shared. Och Benjamin Button känns som en slags överlånad semi-rip-off av Forrest Gump. På grund av Eric Roth? Mjao. It's a funny thing about comin' home. Looks the same, smells the same, feels the same. You'll realize what's changed is you.

Let's pack our bags and settle down where palm trees grow.

Jag öppnar dörren. Det är mjölkvitt. Klädkroken hänger lite charmigt snett och jackan skevar den ännu mer. Den permanenta att-göra-skylten växlar i uppgifter men förblir alltsomoftast skriven. Innanför ligger några mastodontpäron. Ibland keso. De röda vindruvorna trivs för det mesta. Men sylten känner sig ensam. Det är förhållandevis fullproppat om man jämför med den mer söderbelägna frosten. Bredvid skiner solrosarna ovanpå micron genom sin glasskål. Mittemot står den nygamla djupröda pinnstolen. Och mittemot den står tvillingen. Emellan dem stoltserar bordet varsamt. Tavlan ovanför är som en sekelskiftesspegel utan glas. Den svarta ramen fokuserar det vita. Lampan nedanför är uppdelad i två men lyser ändå långt ifrån lika starkt som solarna. Ibland är bara den ena lampan tänd. Ibland den andra. Ibland båda. Ibland ingen. Solarna lyser jämt. Runt hörnet står den väggmatchande stegen. Den klättrar mot kroken. Nedanför står den okrossade klotlampan stolt och skiner. Den har tak över huvudet i form av två plastpallar. På den helt andra sidan står spegeln som inte vill spikas upp. Intill står en kopia av hårtorks- och hantelboxen samt dennes vita lådkusin. Mellan dessa och solrosarna attackeras den oskyldiga köksbänken av smygepilepsilysröret som Gud glömde. På andra sidan spisen samsas kaffekokaren och diskstället demokratisk om utrymmet. På golvet leker nätverkssladden tjuv-och-polis med sig själv. Den varken vinner eller förlorar. Emellanåt kommer den överens med farbror Macs uttag. Andra gånger inte. Den simmar mestadels semivilset runt mellan trasmattorna. Golvets atoller. Utanför dörren tränger sig lilltigern varsamt på. Han kraschlandar på dörrmattan och sträcker stolt på sina luddiga kanoner. Konstigt vore det väl annars. Vem skulle inte vara stolt med en sån scarf?

Det är ett eget universum i universum. Grönt är skönt.

Ignited late that night.

Adam Lazzara har rätt bra drag i rösten. Han är galen. Och videoövergångarna i Makedamnsure är magi. Explosionen blir en ballerinakjol och den dykande attackfågeln blir en badanka. Och micken blir en halvskämd maskros. Bara det, liksom.

En söndag eller en Skogsögssöndag. Det gör hela skillnaden.

How close is close enough?

"Hi, this is Tom DeLonge, and I am back."

Henke och David gästkomponerade i lördagsnatt. Tack och bra jobbat grabbar, även om både logiken och grammatiken fick sig en rejäl käftsmäll.

Jag har aldrig high-fivat mer och inte heller fått fler popcorn kastade i ansiktet under en och samma kväll. Revbenskrossarn tog dock spektaklet till en helt ny nivå när han hivade iväg en näve kapsyler i 186 km/h rakt i nyllet på den otroligt oberedda kalsong-Jimmy. Överhuvudtaget så var det en sjukt spektakulär kväll på Tolvan. Att låta så löjligt många oneliners falla i glömska är oförsvarbart. Hädanefter är det diktafoner som gäller. Minst. Eventuellt videokameror. Eller både och.

Allt DeLonge rör vid blir till guld. Start the machine-DVDn är beviset. Och då hade han inte ens börjat med I-Empire. Vansinnigt.

"It is so much more powerful, emotional and melodic than Box Car and Blink put together, that I am currently shitting my pants, and your pants as well..."

Det är en stor ära att gästa .. så här urartar sig kvällen..
Det här var en favorit i repris,senast var kanske den här kvällen bästa kvällen i förgående år...
Blogginhavaraen kom sent in på kvällen, som en godis man väntat på hela godispåsen..
Han dök upp, sänktes av en oskyldig smäll.. men var lika härlig som vanligt..
Det finns folk man man kan lite på när det "hetar till".. =)
Många klassade kvällen som sämre än senast,med all rätt...
Hälsingar Fritz, Gallimattias hemliga beundrare i smålands mörkret

Nu är det tur för näste gästbloggare! Min rubrik kommer handla om lite viktigare saker dock, varför måste uttrar dö?
Om vi tänker att alla uttrar överlever födseln , och att alla uttermammor föder stora kullar: Detta resulterar i 5 utterungar per år.
En utter har en längd på 55-100 cm, svanslängd på 30-55, hur många år skulle det ta innan hela Sverige var täckt av uttrar? Inte så jävla länge, men jag är för full för att räkna ut det nu.
/David

Man plockar upp plaströdingen från den alltid lika välpackade stapeln. Tar tag i det svarta. Trampar semibestämt in. Portarna gnäller som vanligt och ser ut att lida av elektronikens svar på epilepsi. Spanar till höger... inget. Spanar till vänster... inget. Trummar på framåt i gången. Bananer? Avocado? Inte idag. Fortsätter mot osten via äpplen och päron. Slim pickens. Pumpar vidare. Rödingen är fortfarande tom. En gubbe axlar en bakifrån. Med sönderrökt rasselröst skramlar han "ojoj, grabben..." Ehh, jaha? Man får en snabb tanke som byts ut mot någon annan. Vadå "ojoj, grabben"? Pallar inte. Fortsätter halvbeslutsamt framåt medan tankarna lever sitt egna liv; "shit alltså, hur varmt är det här inne egentligen?" Rödingen får motvilligt sällskap av halsduken. Halsduken vill egentligen inte heller. Det bara blir så. Kampanjveckan lyser med sin frånvaro. Köttfärs, kanske? Inte idag. Men mjölk. Alltid mjölk. En unge kommer springandes med en årsförbrukning av sunkchips mellan hans miniprinskorvar till fingrar. Hans pappa, som troligen kallades "Dasslockshanden" i lågstadiet, tar alla chipspåsar med ena handen och lägger dem i familjevagnen. Det verkar vara standard. Choklad, då? Inte idag. Plötsligt smyger Nybros svar på Iprenmannen förbi. Han verkar ha glömt gitarren hemma. Och dräkten blev nog missfärgad i tvätten. I övrigt är han spot on. Tvättmedel? Inte idag. Rullbanden nalkas. Årtiondens osannolikaste köer också. Synd att alla i Småland skulle handla här just idag. En bit framför står Rasselrösten. Han köper två stockar snus och ett sexpack och insisterar på att få lämna åttio spänn i dricks. I kassan bredvid står Miniprinskorvarna och Dasslocket. Dasslocket, påtagligt mer irriterad än förut, lastar upp varorna på bandet med katastrofal kraft. Och efter att ha skjutsat upp allt ur rödingarna helgarderar han med ett kondompaket. Miniprinsen undrar då extremt högljutt vad det där sista var som pappa kastade på bandet. Dasslocket försöker avdramatisera det hela med att tilltala Miniprinsens naivitet. Omöjligt. Miniprinsen blir mer och mer högljudd och Dasslocket blir mer och mer rödirriterad och spänner vansinnesskakandes ihop käkarna. Man skakar lätt på huvudet och tänker: "ojoj, grabben... inte idag."

Hidden in the public eye.

Malin blev raketrädd. Amelie förklarade kokainskrattattacken och körde en favorit i repris. Jimmy tyckte att Pappa Björn och Maliño såg vuxna ut. Jag och Henke byggde en tidskapsel men ångrade oss. Lina vägrade ha jacka med köldglimten i ögat. David paxade soffan. Busschaffisen krockade med nåt. Emelie och jag frös ihjäl. Jimmy bjöd på Sex on fire. Det satt folk i den varma bastun. Påklädda och i djup diskussion. Kavajknappen exploderade. Lina slog sitt tidigare världsrekord i att säga "amaagaad!" flest gånger under en och samma kväll. Tolvslaget celebrerades på raketsäker ståplats medan Smedbys svar på Flash Gordon omedvetet försökte sätta eld på hela fotbollsplanen. Henke kunde inte sluta föra en väldigt egendjup diskussion med sig själv om Landskrona BoIS. Malin stoltserade med Ulricehamns svar på stekarvispen; hammaren. Hammaren smittade av sig och ganska snart stod halva dansgolvet och semipumpade med näven i öronhöjd. Emelie sköt två burkstraffar och jag släppte in båda. Henke brann. Kylskåpet förstod knappt sin egen ironi med den lätt irriterade lappen "damlagets hylla är damlagets hylla!" Maten var oförskämt god. Tanten hörde att jag kom från Sundsvall. Alla taxibilar i Småland var upptagna. Amelie gav mig en alldeles egen marshall. Jag och Henke uppfann en variant på Sweet Lous hälsningsritual. Flygplatsöverraskarens viskningar gjorde hela kvällen.

2008 avrundades oöverträffat väl och 2009 inleddes sjukt bra. Sjukt.

This must be it. Welcome to the new year.

Det startade precis så som det inte bör starta; med transparent i vänster och självlysande grönt i höger. In i dimman och ut i kylan. Jonas var på g. Lilltussen smög med sina Calle Hof. Mange var lika ärlig och härlig som vanligt. Snow Patrol och Jack's Mannequin övergick till Singstar och jag tappade intresset. Fredrika satte nya rekord i givmildhet. Sundsvall toppade med jordens kallaste natt någonsin. Tjompa var skön som vanligt. Eastman pumpade på rejält. VIP-inhägnaden var semitom. Telefonen ville att jag skulle lyssna. Jag försökte. Joel var på smittsamt bra humör. Jonas räddade kvällen med sin oerhörda framförhållning. Gänget samlades. SMS-attackerna avlöste varandra. Fontänmötet blev inhiberat. Danne vimlade förbi. Per också. Och en massa andra. Det var en helt okej kväll. Men hur man än vänder och vrider på det så är juldagen bara en ursäkt. Som så mycket annat.

No one cares.

Juldagstorsdag idag. Snart måndag. I vanliga fall så tycker jag att måndagar suger hårdast av alla veckodagar. De är mest ett nödvändigt ont för att pallra sig fram till tisdagen och resten av veckan. I vanliga fall.

Julafton igår. Same old, same old. Pumpa gröt, snabbtröttna på Kalle, kökskaos, miniköttbullssänkning, lekande småbarn, fejktomte med snett skägg, paket, fade out. Skönaste fade outen på länge. Länge.

Aaron Rothe är lika träffsäker som Robin Hood.

Hey Monday, please hurry?

John Malkovich äger Burn After Reading så oförskämt makalöst mycket att det blir pinsamt för de andra. Som jämförelse känns det nästan som att Pitt, Swinton, Clooney och resten tävlar om vem som kan vara den plattaste karaktären. Som tur är kommer störtsköna J.K. Simmons in i en biroll och lyfter spektaklet en aning, men som vanligt får han alldeles för litet utrymme. Tänk om han nån gång kunde få leva ut sin Spider Man-redaktörskaraktär till fullo! Eller Junofarsanrollen!

Det är nästan så att man skulle kunna plocka bort allt och alla från Burn After Reading och ge Malkovich totalt fria händer, sätta han i alla roller och spela in skiten mot en helvit studiobakgrund. Det skulle typ bli samma sak. Typ. Eventuellt bättre. Och en gång för alla måste jag bara avslutningsvis konstatera att bröderna Coen är sjukt överskattade.

Om allting explo-imploderade samtidigt i förrgår så blev det nån slags kolossal supervariant av samma fenomen igår. Speciellt.

We'll build a house and beds out of palm trees.